Vem ger oss rätten att förstöra vår planet?

De globala utsläppen av växthusgaser och då i första hand koldioxid är inte enbart en miljöfråga. Det är i högsta grad både ett socialt och ekonomiskt problem. Det som kanske är det mest skrämmande med de av människan orsakade utsläppen av koldioxid och den därigenom okontrollerade globala temperaturökningen på jorden är att det kan bli det största framtida konflikthotet som vi kommer att ställas inför. Om vi inte snarast kraftigt minskar våra utsläpp av koldioxid riskerar enligt FN:s klimatpanel (IPCC) miljontals människor att förlora sina möjligheter till försörjning och uppehälle i en tidrymd inom detta sekel.

Stora grupper av klimatflyktingar kommer att söka sin tillflykt till norra Europa eftersom Norden och då Sverige till en början kommer klara sig lindrigare undan de negativa effekterna av klimatförändringarna. I-länderna har under drygt hundra år släppt ut ofantliga mängder koldioxid. . Med vilken rätt kan vi då fortsätta med detta? Människan är märkligt nog det enda av däggdjuren som utnyttjar sin intelligens till att självdestruktivt förstöra för sina egna livsbetingelser.

Det ur ett europeiskt perspektiv mest effektiva klimatåtgärden är att skapa ett överskott av miljövänlig el och exportera denna till Europa. På detta sätt skapas förutsättningar att minska motsvarande mängd el från ett smutsigt kolkondenskraftverk på kontinenten. Den svenska koldioxidfria elen kan med andra ord bli en viktig och inkomstbringade exportprodukt samtidigt som den kan bidra till en bättre miljö. Vår bioenergi som används av våra fjärrvärmeverk kommer också att bli en bristvara. Därför är det viktigt att uppföra hus som är värmeeffektiva med god isolering och bra värmeåtervinning. Men dessa åtgärder räcker inte.

Den svenska byggbranschen har hittills inte heller klarat av ett att komma överrens om ett gemensamt synsätt hur vi ska beräkna våra egna koldioxidsutsläpp som vi direkt eller indirekt själva kan påverka

Klimatfrågan är global där tyvärr protektionism präglar både stater och branscher inte minst under rådande lågkonjunktur och finanskris. Det är bekvämt framförallt för politiker att ta till populistiska markeringar där man vänder sig till vad hjärtat säger och ögat ser samt begränsar sitt politiska buskap till att enbart gälla innanför sin nations gränser. Men koldioxidgaserna struntar som bekant i alla nationsgränser. För att få en rättvis marknad krävs gemensamma tuffa och ibland impopulära politiska styrmedel.

I dag finns redan systemet med utsläppsrätter. För att systemet ska leda till minskade utsläpp måste tilldelningen vara betydligt lägre än vad de är i dag så att det uppstår en brist på utsläppsrätter. Framför allt får dessa inte delas ut gratis som hittills. Det mest rättvisa sättet att minska utsläppen av koldioxid är att alltid förorenaren ska betala utan de undantagsregler som finns i dag och som enbart kommit till för att skydda de egna företagens internationella konkurrenskraft.

Det kommer alltid att finnas skeptiker till FN:s klimatpanels analyser och som anser att IPCC har fel och kraftigt överdriver sina scenarier. Skeptikerna hävdar att klimatmodellerna är osäkra och otillförlitliga.”. Frågan är alltså om vi har råd och tid att vänta och se om skeptikerna eller FN:s klimatpanels ledande forskare har rätt eller fel. Vid den förberedande klimatkonferensen i Köpenhamn i vintras så kom man fram till att klimatproblemen snarare är värre än vad man tidigare förutsagt. Speciellt påtagligt upplevs detta med avsmältningen av havsisen i Arktis.

Skulle Sverige under sitt EU-ordförandeskap i år och inför FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december där även USA deltar, lyckas med en strävan att nå en europeisk enighet av dessa frågor vore det en enorm framgång och ett positivt steg i rätt kompassriktning. Alla länder har ett ansvar för sina barn, barnbarn och kommande generationer. Det kan inga skeptiker förneka.

/Johnny Kellner