Energieffektivisering räcker inte för att klara Sveriges uppställda miljömål

Energieffektivisering räcker inte för att klara Sveriges uppställda miljömål
De ekonomiska vinster som uppnås genom energieffektivisering används i regel inom industrin till nyinvesteringar i den egna verksamheten och bland hushållen som ökad konsumtion. Totalt sätt innebär detta att energianvändningen faktiskt i många fall ökar genom energieffektivisering men minskar per produktionsenhet vilket leder till ökad BNP. För hushållet innebär ofta en investering i en betydligt energisnålare bil att det leder till att man i stället kör längre sträcka än man skulle gjort. Per kilometer är naturligtvis bilen energisnålare med den totala bränsleanvändningen minskar inte. Hela vårt samhälle är uppbyggt för att nå tillväxt enlig BNP-modellen. Vid lågkonjunkturer sjunker BNP och vi kan alla få problem. Köpkraften sjunker, antalet arbetstillfällen minskar och företagen slutar att investera. Människor med stora lån får problem vilket på senare tid även gäller för enskilda stater (Grekland Irland, Portugal e t c).
Energieffektivitet och därmed minskade koldioxidutsläpp (CO2) ger de facto högre ekonomisk tillväxt som antingen ger en högre vinst eller som kan användas till nyinvesteringar som genom ökad produktion ofta ökar energianvändningen. Nettoeffekten ger således en ökad energianvändning som äter upp vinsten av energieffektiviseringen och minskade CO2-utsläpp. Men brukar kalla detta för rekyleffekten vilket innebär att energieffektiviseringen utifrån miljösynpunkt kan motverka sitt syfte.
Det finns dock inga målkonflikter mellan energieffektivisering och ökad välfärd. Med energieffektivisering i byggandet till exempel energisnåla byggnader och energieffektiv produktion står vi bättre rustade inför lågkonjunkturer och kristider med resursknapphet och ökade energipriser. Energieffektivisering gäller även när vi använder förnybara bränslen. Även bioenergi kommer att bli en bristvara. Eva Alfredsson, knuten till Tillväxtsinstitutet” säger att ”energi- och resursanvändningen inte är något universallösning på hållbarhetsproblematiken”. För att uppnå hållbara framtidslösningar måste dessa kombineras med andra finansiella lösningar. Effektiviseringskravet måste sättas högre än den förväntande tillväxten för att balansera den ökade energianvändningen”. Ökad skatt på energin och gemensamma europeiska CO2-avgifter är andra styrmedel som inte alltid är så populära men effektiva. Livslängden på produkter måste öka. Mobiltelefoner byts ut redan efter ett par år och repareras sällan efter garantitiden. Andra exempel är att vitvarors brukslängd i dag kortare än för 20 år sedan. Många köper hellre en nyare modell än att låta en servicetekniker komma hem och laga en trasig frys. I början av 2000-talet drog en stationär dator med en CRT-skärm runt 350W Idag kräver en LCD-monitor bara 150W det vill säga 60 procent mindre el än sin föregångare. I sig själv skulle detta innebära en stor besparing av el. Men problemet är att medan varje enskild enhet använder mindre el, äger vi nu betydligt fler enheter än någonsin tidigare.
Det genomsnittliga hushållet översvämmas med icke traditionella datorer såsom smartphones, digitala videobandspelare, mp3-spelare, GPS-enheter och routrar som inte kan stängas av. Vissa datorer är utrustade i vardagliga föremål så som, mikrovågsugn, kylskåp, brödrost. Varje dator levereras också med en uppsättning av digital kringutrustning: externa hårddiskar, högtalare, LCD-projektorer, webbkameror och skrivare. Summerar vi alla dessa enheter visar det sig att den totala elförbrukningen per person inte har sjunkit under det senaste decenniet utan snarare har ökat. Denna paradox avslöjar varför typiska lösningar på miljöproblem med energieffektivisering ofta misslyckas. Kärnproblemet är inte brist på energieffektivitet, det är en brist på bättre teknik – distansarbete, sökmotorer, videokonferenser och digital nedladdning. Energieffektivitet fungerar bara om vi inte ökar vår konsumtion som överstiger effektiviseringsåtgärderna.
Detta är endast några få exempel. I min juniblogg påstår jag att BNP-tillväxten inte är något mått på välfärd. Resursanvändningen ökar ju BNP. Det är nu dags att tänka om. Vi har fortfarande en lång väg att vandra. När får vi en ny generation ekonomer som förstår att våra begränsade resurser är basen för vår välfärd och måste ingå i ekonomiska balansräkningar? Netto nationalprodukt (NNP) skulle bättre beskriva verkligheten.” Skulle stenåldersbarnen lytt sina föräldrar skulle vi vara kvar i stenåldern” (Red topp i DN). Alltför många ekonomer lever tyvärr fortfarande kvar i stenålder