Efter klimatmötet i Durban i Sydafrika. Resultatet – Vi kan väl träffas igen!
Blev klimatmötet i Durban i Sydafrika en framgång. – Nej knappast. Inför klimatmötet var förväntningarna så lågt satta att det blev en stor framgång att Kyotoprotokollet inte skrotades! De stora vinnarna i Durban är nu de som förorenar mest. Fortfarande så har USA och Kina inte ratificerat Kyotoavtalet. Det mest konkreta resultatet är att alla de 194 länderna har åtagit sig att arbeta fram en färdplan för ett nytt klimatavtal som ska börja gälla år 2020. Men avtalet är inte juridiskt bindande. Ordet legalt bindande är bortkompromissat. Bromklossarna ledda av USA lyckades införa ett hävningsvillkor, som riskerar att förhindra att avtalet blir juridiskt bindande. Avtalet antyder inte ens datum när utsläppen ska börja minska och hur mycket olika länder ska minska sina utsläpp. Den gröna klimatfonden som beslutades vid förra klimatmötet i Cancún i Mexiko som ska generera pengar för klimatåtgärder i utvecklingsländerna kvarstår. Men inga medel har hittills flutit in ett år efter Cancún. Trovärdigheten minskar ytterligare av att Kanada efter konferensen meddelat att de drar sig ur Kyotosamarbetet. I dag omfattar Kyoto-avtalet ungefär 30 procent av världens samlade koldioxidutsläpp. Med en krympande skara länder som finns med kommer ett eventuellt ”Kyoto 2” troligen bara omfatta 15 procent av koldioxidutsläppen. Färdplanen blir inte enklare av detta.
För 2010 registrerades de högsta utsläppstalen av koldioxid (CO2) sedan mätningarna började. För 2011 kommer sannolikt inte utsläppen av koldioxid att öka. Detta beror inte på att omvärlden blivit mera miljömedveten eller att man försökt att följa tidigare avtal utan orsaken är den ekonomiska krisen. I Kina ökar utsläppen och de är nu världens största energikonsument. Landet svarade 2010 för drygt 20 procent av världens totala energianvändning, något större andel än USA. Men egentligen talar vi inte om energi, utan om nästa generationers framtida välfärd. Det som händer nu är att vi återigen skjuter de globala klimatproblemen framför oss. Risken är därför uppenbar att vi kommer att få en global temperaturhöjning över två grader. Sannolikheten att är ytterst liten att kommande avtal räcker för att jordens medeltemperatur inte ska öka med mer än två grader. Vi är i dag troligtvis redan intecknade för en två graders global ökning av jordens medeltemperatur trots” succén” i Durban. Planeten jorden kan nu inte längre absorbera mera koldioxid. Alla investeringar som görs efter 2017 måste enligt forskarna vara nollutsläpp. Detta korresponderar inte med ett nytt avtal ska nu börja gälla från 2020!
Protektionismen som präglar både stater och branscher inte minst under rådande lågkonjunktur och finanskris bidrar till att det är svårt att nå enighet. Det är bekvämt framförallt för politiker att ta till populistiska markeringar där man begränsar sitt politiska buskap till att enbart gälla innanför sin nations gränser. Men koldioxidgaserna struntar som bekant i alla nationsgränser. Industriländerna har under cirka hundra år släppt ut ofantliga mängder koldioxid. Utvecklingsländerna vill naturligtvis uppnå samma levnadsstandard som industriländerna. Med vilken rätt kan vi då fortsätta med att hindra detta? Självklart måste vi exportera den absolut senaste tekniken till utvecklingsländerna så att även de kan och ska minska sina utsläpp av koldioxid. Med det största ansvaret i ett historiskt perspektiv har industriländerna. Något ansvar för kommande generationer är ett flertal av industriländerna tydligen inte beredda att ta. Människan är märkligt nog det enda av däggdjuren som utnyttjar sin intelligens till att självdestruktivt förstöra för sina egna livsbetingelser.
Den största framgången från klimatmötet i Durban var trots allt att inte förhandlingarna helt kollapsade. Sveriges miljöminister Lena Ek tycker att kompromissernas kompromiss är helt ”underbar”. Detta visar enbart vilka låga förväntningar hon hade. Är det inte fel ministrar som representerar de olika länderna? Har miljöministrarna den ställningsfullmakt och interna ställning som är nödvändig? Borde det inte för Sveriges del vara finansministern som skulle ha denna roll!











Hur viktig är egentligen entreprenadformen för produktiviteten?
Veidekkes årsresultat 2011 synliggjør verdier. Veien videre går oppover.