BNP, utsläppsrätter och kalkylränta motverkar sitt syfte ur ett globalt klimatperspektiv

BNP, utsläppsrätter och kalkylränta motverkar sitt syfte ur ett globalt klimatperspektiv

BNP mäter enbart samman alla ekonomiska transaktioner i ett land. Mätningen sker märkligt nog utan någon hänsyn till vilken kvalitet eller långsiktig effekt transaktionerna har. Till exempel föroreningar, skador på ekosystemet, utfiskningen och resursslöseri räknas inte in som negativa poster. Det är till och med så att ju fler trafikolyckor som inträffar så ökar BNP-tillväxten. Anders Wijkman och Johan Rockström beskriver detta väl i sin utmärkta bok ”Den stora förnekelsen”. Miljörisker finns även med våra utsläppsrätter. Om inte våra resurser börjar användas mer effektivt och fördelas mera förnuftigt riskerar vi att i en nära framtid kunna få allvarliga politiska konflikter. Begränsas människor i utsatta länder av att kunna försörja sig på grund av klimatförändringarna riskerar vi att stora folkomflyttningar kommer att ske. Klimatflyktingarna riskerar därför att bli ett allvarligt konflikthot.

De nordiska länderna kommer till att börja med lindrigt undan klimatförändringarna. I början kan det till och med ge positiva effekter. Afrika, men även södra Europa kommer att drabbas betydligt hårdare och tidigare. BNP som värdemål för välfärd är inte tillämpligt i det moderna samhället. Världen måste även ta hänsyn till minusposter i form av NNP (Nettonationalprodukt) där naturresurserna räknas in i räkenskaperna. Vi kan inte fortsätta att förutsätta att naturresurserna är oändliga. En övergång till NNP kommer ge en korrektare bild av världsekonomin och därmed de långsiktiga riskerna och följderna.

Ett annat exempel som kan bli missriktat är att Sverige kommer att få ett överskott av så kallade utsläppsrätter. Dessa kan enlig reglerna helt eller delvis säljas till andra länder när sammanräkningen sker efter att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod löper ut 2012. En försäljning kan ge en intäkt på upp till 8 miljarder till statskassan. Men det skulle betyda att cirka 70 miljoner ton av de växthusgaser som Sverige tidigare förskonat jorden från kommer att släppas ut av något annat land i stället. Åratal av klimatansträngningar går då bokstavligen upp i ”rök”. Den svenska regeringen borde skrota överskottet, så att utsläppen besparas atmosfären. Vi får inte heller inbilla oss att Sverige är världsledande när det gäller att minska våra koldioxidutsläpp (CO2). Inför klimatmötet i Köpenhamn så redovisade Sverige stolt upp att trots ökningen av den ekonomiska tillväxten med 50 procent sedan 1990 så minskade man CO2-utsläppen med 9 procent. Men hade man tagit hänsyn till de indirekta utsläppen som finns ackumulerat i varuimporten hade en 9 procent minskning i stället blivit till cirka 20 procents ökning. Sverige hör till de länder som importerar mest CO2 i världen.
Att minska energianvändningen och utsläppen av CO2 inte minst för bostäder inom miljonprogrammet är av central vikt. Vi är dock alla medvetna om att går det inte går att få en fastighetsekonomisk lönsamhet för att nå uppställda energimål för den befintliga bebyggelsen. Bankerna är ovilliga att sätta kapital i finansiella ”olönsamma kortsiktiga riskprojekt”. Men hur ser det ut om 30 år? Renovering och energieffektivisering av miljonprogrammet är en långsiktig investering med en förlängd livslängd på fastigheterna på minst 50 år. Vi hamnar med andra ord i ett slags moment 22. Även banker och finansieringsinstitut måste ta hänsyn till hållbar utveckling. Det är en gigantisk kapitalförstörning och risk om vi inte gör någonting. Men även banker måste göra en långsiktig riskbedömning. Bygg- och bostadsbolag som har som mål att minska utsläpp av CO2 genom olika energiåtgärder har svårt att få stöd för detta i form av finansiering. Ska vi till exempel klara av att hantera miljonprogrammet måste en ny typ av finansiering utvecklas. Subventionssystemet vill vi emellertid inte ha tillbaka. Däremot kanske någon form av statliga garantilån!
Det är för övrigt inte självklart att traditionella samhällsekonomiska analyser fungerar som rätt beslutsunderlag för långsiktiga beslut för de skadeverkningar som kan ge allvarliga globala följdverkningar för klimatet. Långsiktiga konsekvenser anses mindre värda än nutida vinster som kan bidra till tillväxt. På motsvarande sätt diskonteras också framtida skadekostnader. Om diskonteringen utgår från dagens räntenivå på 4,5 procent så riskerar händelser som inträffar om 30 år och mer få en mycket liten vikt. Denna tes stöds av en engelska Sternrapporten (Nicholas Stern) som blivit ryktbar eftersom den var beställd av den brittiska regeringen och som fått ett mycket brett genomslag i media och bland opinionsbildande politiker i hela världen. Rapporten används som ett argument för att det är möjligt, angeläget och till och med ekonomiskt förnuftigt att bekämpa den pågående klimatförändringen. Nicholas Stern anser att en diskonteringsränta bör sättas så lågt som 0.1 procent. På det sättet skulle hänsyn till globala skadeverkningarna av koldioxidutsläppen få större betydelse. Hans teser är naturligtvis kontroversiella och möter kritik hos en del ledande ekonomer men visar ändå en tydlig brist i det nuvarande systemet.
Världen har förändrats sedan BNP-begreppet infördes i slutet av 1800-talet. Valet av ekonomisk strategi borde i dag självklart handla om hur vi hanterar framtida välfärd i förhållande till vår egen. Hur långt sträcker sig egentligen vår generations ansvar för nästa generationer? Nästa generation har ju inga möjligheter att påverka dagens beslutsfattare. Men det är de som får leva med dess konsekvenser. Har vi i de ekonomiska analyserna verkligen råd med att inte ta hänsyn till effekterna av ekosystemet, utfiskningen och slöseri av jordens resurser.
Nu tar jag sommarlov men återkommer med nya bloggar i augusti/september.