Att bikta sig och bli klimatneutral räcker inte!

Neutral låter av tradition positivt i svenska öron. Ett bolags klimatpåverkan kan till viss del kompenseras men aldrig neutraliseras. Att använda uttrycket neutral när man syftar på klimatet kan i värsta fall kamouflera något ohållbart. Köper man utsläppsrätter eller koldioxidfri (CO2) el måste man ändå alltid hushålla och effektivisera. Det räcker inte enbart med att rena sitt samvete med att bikta sig. Det går aldrig att köpa sig fri från sitt klimatansvar. Detta kräver ett stort ansvar av näringslivet.

I dag kan företag och konsumenter köpa CO2-fri el eller bra miljöval el. Denna el kostar några öre mer per kWh än ”vanlig el”. Eftersom över 95 procent av den svenska elen i dag är CO2-fri får vi ändå betala för huvuddelen av denna el vare sig vi vill det eller ej. Hade överskottet för den merkostnad man betalar till elbolagen för CO2-fri el åtminstone gått till en fond för framtida miljöinvesteringar hade trovärdigheten varit större. Nu går detta direkt till energibolagens vinster.

Sverige bör som föregångsland i samband med vårt EU-ordförandeskap medverka till att EU-länderna bidrar till och exporterar det senaste av bygg- och miljöteknik till utvecklingsländerna. Internationella klimatinvesteringar med rätt teknik till utvecklingsländerna får också en betydligt större effekt med minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med motsvarande inhemska marginalinvesteringar av energiåtgärder. Varje svensk krona ger mellan 20 till 30 gånger större effekt på klimatet än jämförbara investering i Sverige. Man kan fråga sig om det är klokt att investera för att minska marginaleffekten av miljövänlig fjärrvärme genom att satsa på dyra extremt isolerade huskonstruktioner som endast spar marginellt med värme. I stället borde man rent principiellt agera klokare genom att medverka till att dessa marginalinvesteringar i stället används på ett klimateffektivt sätt i form av tekniskt bistånd till utvecklingsländerna. Jag är självklart medveten om att exemplet är rent hypotetiskt. Det är mera synsättet att man alltid bör vidta kloka åtgärder i rätt ordning där dessa ger mest långsiktig effekt ur klimatsynpunkt. Vi ska naturligtvis alltid bygga våra hus energieffektiva så lång som det är projektekonomiskt rimligt. Pilotprojekt för att testa t ex ny sol- och bränslecellsteknik är nödvändig men då som främsta inriktning för att stimulera till export där dessa gör mest nytta.

Enligt en rapport från FN:s klimatkonvention behövs det investeringar på flera hundra miljarder dollar per år för en radikal omställning av klimatet. FN:s kommission för hållbar utveckling föreslår en Marshallplan för klimat och utveckling. Principen är att industriländerna solidariskt skapar en global fond för att utveckla en hållbar elproduktion. Detta skulle möjliggöra elförsörjning till låga priser till de över två miljarder fattiga människorna på jorden. För att få igång denna utveckling föreslås fonden fungera som en tidsbegränsad subvention.

Den mest effektiva klimatåtgärden vi i både Sverige och Norge kan göra ur ett europeiskt perspektiv är att skapa ett elöverskott av CO2-fri el och exportera detta till Europa. Genom eleffektivisering, hushållning och utbyggnad av vindkraft och kraftvärme skapas förutsättningar att genom export minska motsvarande mängd el från ”smutsiga” kolkondenskraftverk på kontinenten. Den svenska och norska CO2-fria elen kan med andra ord bli en viktig och inkomstbringade exportprodukt samtidigt som den kan bidra till en bättre miljö. Bioenergi som används av våra svenska fjärrvärmeverk eller motsvarande kommer att bli en framtida bristvara. Därför är det viktigt att även uppföra hus som är värmeeffektiva med god isolering, täta och med en effektiv värmeåtervinning. Husen ska ju stå i cirka 100 år. Men det är viktigt att skilja på el- och värmeenergi ur klimatsynpunkt. El är alldeles för kvalificerad för att användas till att direkt eller indirekt värma hus inom fjärrvärmeområden eller motsvarande. Elen är i dag en gemensam och viktig produkt för hela Europa och inte bara Sverige därför borde också uttaget för CO2-skatter av konkurrensskäl vara lika för alla länder.

Klimatfrågan är global där tyvärr protektionism präglar både stater och kommuner. Det är bekvämt framförallt för politiker att ta till populistiska markeringar. Man vänder sig till människors känslor, vad hjärtat känner och ögat ser samt begränsar sitt politiska buskap till att enbart gälla innanför sin nations eller kommuns gränser. Det är önskemålet om att vara först eller att kunna vissa upp något nytt som styr besluten. Detta är i och för sig inget fel så länge man tar kloka långsiktiga och hållbara investeringsbeslut. CO2-gaserna struntar som bekant i alla kommunala och nationella gränser.