Är det inte dags för näringslivet att ingå i klimatförhandlingarna

Klimatförhandlingarna i Köpenhamn var enbart ett politiskt spel. Det bidrog till att mötet blev århundradets fiasko som närmast kan liknas vid en stor härdsmälta. Politikerna ägnade mer tid till procedurfrågor än sakfrågor. Risken är stor att detta kan få negativa konsekvenser genom de osäkerheter det skapar för näringslivet vilket kan fördröja planerade miljöinvesteringar. Det gäller inte minst byggindustrin. Är det inte snart dags för näringslivet att tillsammans med FN:s klimatpanel (IPCC) medverka vid kommande klimatförvandlingar så att man istället kan fokusera på sakfrågorna i stället?

Efter kritiken mot IPCC har det stora mediadrevet mot IPCC utnyttjas av vissa krafter för att misskreditera panelen vilket kan riskera nästa klimatmöte i Mexico. Att något av tiotusentals dokument inte har granskats tillräkligt kritiskt av IPCC innebär inte att allt annat är fel. Vad är det som säger att IPCC överdrivit sina scenarier. Hittills tyder en del på att IPCC snarare underskattat vissa faror genom att man inte i scenarierna kunnat förutse vissa tröskeleffekter, t ex havsnivåhöjningen och avsmältningen på norra ishavet. Samarbete mellan näringslivet, forskarna och politikerna var i det närmast obefintlig inför Köpenhamnsmötet. Inför nästa klimatmöte borde företrädare för näringslivet vara direkt aktiva och medverka för att effektivisera beslutprocessen och lägga större tyngd på sakfrågorna.

Man kan fråga sig hur det moderna välutvecklade samhället i industriländerna kan försätta sig i dagens svåra klimatsituation. Med den ökande befolkningstillväxten i utvecklingsländerna och dess naturliga krav på ökad levnadsstandard måste det ske en dramatisk teknikutveckling inom energieffektivisering för att världen ska klara det uppsatta tvågradersmålet. Det är helt nödvändigt med en global gemensam koldioxidpolitik.

 Redan i dag ser vi att industrier i länder som inför högre miljöskatter flyttar sin verksamhet till länder med lägre skatter. På detta sätt minskar det egna landets utsläpp av växthusgaser men totalt sett ökar istället både de globala utsläppen och utsläppen i länder med lägre skatter på grund av sämre energieffektivitet i sin industri. Klimathotet kräver med andra ord genomgripande och rättvisa förändringar hur vi använder vår energi. Vi måste använda rätt sort energi till rätt ändamål. Att t ex använda el till att direkt eller indirekt värma hus är förkastligt ur klimatsynpunkt där alternativet är miljövänlig fjärrvärme eller motsvarande. Att vi sedan har ett fjärrvärmemonopol som en irritationsfaktor är en annan fråga.

Är verkligen lösningen att vi ska konsumera oss ur klimatproblemen? Ju rikare vi blir, ju fler människor det blir, desto mer kommer vi belasta vår jord. Ju fler extra kvadratmeter vår boendestandard blir och ju fler bilar som kommer till, även om det är miljöbilar, så kommer andelen av växthusgaser att öka. Varför ska kineser och indier avhålla sig från att investera i en ny bil när nu deras levnadsstandard ökar? Det är naturligtvis svårt att föra en politik där man måste minska vår konsumtion. Här finns det ett tydligt motsatsförhållande mellan klimatfrågans globala krav, kravet på ökad levnadsstandard och affärsvärldens egennytta. Det är därför både av rättvise- och konkurrensskäl nödvändigt med internationella styrmedel för att undvika protektionism för den egna industrin. Näringslivet måste acceptera att göra långsiktiga samhällsinvesteringar med hänsyn till den globala uppvärmningen. Detta gäller inte minst byggindustrin. Politikerna måste också förstå att man inte kan förhandla med klimatet. Med andra ord måste vi hitta lösningar där näringslivet aktivt tillsammans med politiker och forskare samverkar och då kan inte näringslivet uteslutas från de kommande klimatförhandlingarna. Tågordningen att driva klimatförhandlingarna enbart i FN:s regi som i Köpenhamn har misslyckats och får inte upprepas där en nation kan torpedera förhandlingar för övriga länder.